Precis som telefonen och senare mobilen var internet ursprungligen tänkt för utbyte av viktiga affärs- och militärangelägenheter, men fick snabbt ett ännu större genomslag för utbyte av trivialiteter och upprätthållande av sociala kontakter.

Den mest kända sociala sajten, amerikanska Myspace, är värd för 100 miljoner medlemmars hemsidor om man räknar in alla dess internationella grenar. Men det finns andra, nästan okända i väst, som har ännu större genomslag.

Den sydkoreanska communityn Cyworld har 20 miljoner medlemmar vilket mostvarar 40 procent av landets befolkning. Bland dem i åldrarna 20–30 loggar 96 procent på regelbundet. Sajten har förresten mer videotrafik än Youtube.

Många av de asiatiska community-sajterna har valt andra affärsmodeller än de reklamfinanisierade västerländska. Cyworld startade 1999 och gav tidigt varje medlem ett ”mini-room”, virtuella lägenheter med bloggar, foton, bebodda av användarnas digitala alteregon, ”mini-me”, vilka förstås kan gå på visit hos varandra.

En stor skillnad mellan Cyworld och exempelvis Myspace är att den koreanska sajten kräver personnummer för att bli medlem, vilket gör att det bara finns ett mini-rum per person.

Dessutom går det inte att skapa falska identiteter. ”Om du beter dig som en idiot i Cyworld gör du det inför alla dina vänner och din familj”, som Cyworldchefen Lee uttrycker det. En persons Cyworldkrypin blev snabbt ett uttryck för dennes personlighet och de som inte har spännande, genom-
tänkta rum uppfattas som tråkiga.

Och det var det som gav affärsmodellen: att använda sajten är gratis, att inreda den kostar. Bakgrunder, musik, kläder, möbler och verktyg finns att köpa för Cyworldvalutan ekollon, vilka betalas med riktiga pengar.

För runt en femma kan man ge en sång till alla som kommer och hälsar på, och de sex miljoner sånger man säljer per månad gör Cyworld till planetens andra största digitala musiksäljare, efter Itunes.

För att vänja användarna vid att betala för virtuella produkter gick ekollon från början bara att köpa för att ge bort som present, men den begränsningen kunde man snabbt överge. I dag finns cirka 400 000 produkter att köpa, och efter att de cirka 4 400 designbyråerna som skapar dem tagit sitt drar sajten ändå in nästan 300 000 dollar om dagen, eller mer än dubbelt så mycket per medlem som reklambaserade Myspace.

Reklam är som sagt bannlyst, men företag kan skapa egna Cyworldrum och locka kunder med specialerbjudanden. De produkter företagen köper för sina cyberbutiker står för 10 procent av omsättningen.

Cyworld har börjat en noggrant planerad start i flera västländer och hoppas kunna etablera ekollon-ekonomin också här.

För att behålla principen med ett virtuellt hem per verklig person kopplas medlemskapet ihop med mobiltelefonnummer. Men här möter de naturligtvis konkurrens inte bara från andra etablerade communities, utan också från Cyworldinspirerade låtsasvärlden Second Life.

Kommer trenden i väst med många olika virtuella identiteter per person beroende på communityprofil att fortsätta, eller blir det som i Sydkorea med en stor community som en virtuell spegelbild av samhället?

Men kanske ännu intressantare är frågan hur mycket tid och pengar folk egentligen har att lägga på virtuella existenser och relationer.

Sabine Ehlers
skriver om it-utvecklingen i Asien. Du når henne på sabine.ehlers@wanadoo.fr